Jag tycker vansinnigt mycket om mina katter och är så tacksam för deras sällskap, genom att leva sida vid sida med dessa två märker man snart av deras egna distinkta personligheter. Som Azalea som inte tycks, tycka att något är omöjigt.
Jag satt och brodera, Olivia hade en siesta på sängen och jag trodde att Azalea låg hos Olivia, så plötsligt hör jag ett underligt ljud.
Tittar in i sovrummet och ser att även Olivia lyssnar, jag sänker ljudet på TV:n, "vad är det där för ljud?"
Nyfiken går jag in i sovrummet precis i tid med att se Azalea nå den hylla som är längst upp i garderoben. Där satt hon,
för att sedan nöjt lägga sig till rätta - No Fear - det är Azalea det!



Inga kommentarer:
Skicka en kommentar