torsdag 10 maj 2012

Normal för Mig





Friendship is the only cure for hatred, the only guarantee of peace.


Visserligen är det så att jag utgår från att allt jag tycker, tänker och känner är fel och onormalt, så har jag trots allt ett genuint intresse av att höra hur andra reagerar och agerar i olika situationer. Det är som om jag sitter med en liten anteckningsbok och har en sida med hur jag reagerar och agerar, sedan fyller jag i hur andra reagerar och agerar på andra sidan, för att se om det finns punkter där vi möts.

Alla andra är normala, jag är den onormala, det har varit självklart för mig.

Men, så insåg jag här om månaden att jag är normal för mig, för mig är jag normal. Jag är inte som alla andra, det är normalt, för det är ingen som är som någon annan därav är det som sagt normalt - ergo jag är normal!

Jag finner det mycket intressant att sitta och lyssna på andra, har den fula ovanan att avbryta och ställa frågor, i min iver att veta mer. Människor är så fantastiskt intressanta.

För mig är det många små saker som bygger upp en människa, erfarenheter som formar personligheter, och genom livet skapas tankar, åsikter och fasta rutiner.

Det som är en självklarhet för mig är det inte för en annan. Det gick upp för mig i en fikarasts diskussion, bara för att jag tycker på ett sätt betyder det inte att det är rätt eller fel, utan bara att jag, utifrån den jag är tycker så. Likadant är det för den andra personen, bara för att de inte håller med mig betyder det inte att mina åsikter, tankar och idéer är felaktiga.

Funderar gör jag mest hela tiden, kanske är det då inte konstigt att jag blir så trött på eftermiddagen efter jobbet. Under min arbetsdag har jag inte bara gjort mina arbetsuppgifter utan även filosoferat över livet och människors sociala liv!

Många stunder kan jag inget annat göra än att le åt mig själv, för visst gör jag livet lite onödigt komplicerat i bland, men det är en del av mig, en del som är med och skapar helheten Marie.

Så jag skall arbeta på att förändra mitt utgångsläge, den som säger att jag är värdelös och onormal, välja att tänka på att jag är normal för mig och bra som den person jag är.

När jag för min läkare, vid det senaste återbesöket, skulle förklara hur jag mådde, förklarade jag att jag var ondskan själv, att jag var lika ond som Usama Bin Laden, men att jag nu blivit värre då han inte finns längre. Här skall tilläggas att han är från Grekland och även fast hans Svenska är mycket bra, så finns det vissa nyans skillnader i språket. För jag ville förklara för honom att jag var värdelös och ondskan själv och när han inte tycktes förstå vad jag menade drog jag till med en jämförelse, en liknelse med någon som var lika ond.

Det föll lite pladask och läkaren blev än mer oroad för min psykiskahälsa då han hade trott att jag sa att jag VAR Usama Bin Laden. Att jag trodde det, att det var min verklighet, fast jag inte menade mannen utan ondskan. Jag får vara försiktig med mina ord, för jag kan aldrig veta hur mottagaren uppfattar dem.

Men jag fick något av det mötet, eftersom han missförstått mig och jag snott in mig mer och mer in min beskrivning av min värdelöshet - ledde det till ett skrattanfall när jag kom ut på gatan. ”Vad håller jag på med?” Det blev skratt hela vägen till jobbet.
Där och då fick jag upp ögonen för att hur som haver är jag normal för mig, precis som den jag är, är jag normal, och någon median på normalhet finns nog inte, så jag är normal, det känns riktigt bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar